"En upptäcktsresande hittade ett vackert land som ingen upptäckt tidigare. När hon kom tillbaka hem berättade hon för sina vänner om landet och beskrev dalarna, kullarna, floderna, träden, djuren och växterna. Hon sa: Ni måste åka dit själva. Mina ord kan inte göra landet rättvisa.

  Hennes vänner ville gärna åka till landet hon talat om, och de var ivriga att få utforska det själva. De bad henne att rita en karta som visade vägen dit och tala om exakt vart landet låg. Men hon ville inte göra det. Hon sa: Nej, ni måste hitta dit själva. Det finns många olika vägar, och jag känner bara till en av dem.

  Men de envisades, och till sist gav hon med sig och ritade en karta till dem. Hennes vänner var mycket spända på sin  utfärd och ägnade dagar åt att planera för sin resa, diskutera vilken väg de skulle välja och hur landet kunde tänkas se ut. Men de sköt upp resan eftersom de ville förbereda sig bättre. Kanske behövde de lära sig mer om kartläsning och hur man förstod tecknen på kartan. Flera år gick, och kartan studerades ingående, kopierades och spreds vidare till andra. Man startade skolor för kartläsning.

  Upptäcktsresanden blev ledsen och lämnade landet, och ingen annan besökte det någonsin."

Detta är en test från en bok som jag läser nu som heter

Det finns inga farväl, där livet fortsätter efter döden.

av en man som heter Paddy McMahon.

Texten är en historia som en av hans kursdeltagare berättade. Och jag tror att man kan lära mycket av den. Att kanske de bästa sakerna i livet är oplanerade, eller att man inte ska överanalysera allting utan bara lita på sin instinkt och känsla.